De enda roliga stunderna jag hade i mitt liv var när jag var i sjukhuset, hos mamma.
Det blev bara sämre och sämre och till slut kunde mamma knappt hålla ögonen öppna längre. Jag levde under djup depression, hoppade av skolan, började umgås med fel personer och började röka och dricka jätte mycket. Jag levde i stort sätt på gatan, inget kul liv alls. Till slut orkade jag inte mer, jag ville ta livet av mig, jag hade blivit illa behandlad av alla, våldtagen och misshandlad.
Men då blev mamma bättre, sjuksköterskorna lovade att hon snart skulle vara helt frisk och kunna komma ut från sjukhuset och leva ett normalt liv igen. Det var lögn, inget av det de sa var sant. Förra månaden ringde de och sa att de hade viktiga nyheter angående min mamma. Jag blev förstås glad för jag trodde att de skulle säga att hon var frisk och redo att komma och ta hand om mig, men så var det inte. Hon hade dött.
Under en vecka ville jag inte leva längre och försökte flera gånger att ta självmord, jag hade ingen som kunde hjälpa mig, stå vid min sida. Jag vet inte vem min pappa är, bara att han var alkoholist, misshandlade alltid mamma och lämnade oss när jag var fem år.
Men en vacker dag mötte jag en tjej som hade genomgått samma missöde som mig för flera år sedan, hon visste hur jag kände och vi blev goda vänner. Hon hjälpte mig att bygga upp mitt liv igen och bli glad igen, utan henne hade jag tagit självmord för länge sen.
Men en sak bestämde jag mig för, istället för att ta självmord skulle jag leva, leva för min mamma.
Jag ger allt mitt stöd till barn och ungdomar med cancerdrabbade föräldrar, jag vet hur det är.
Men förlora aldrig hoppet, en vacker dag kommer allt bli bättre igen. Tro mig, jag vet.
